He thrusts his fists against the posts...

... and still insists he sees the ghosts.

Uppenbarligen är insikten jag nådde för tre veckor sedan inte fullständig.
Hur många gånger kan man köra huvudet i väggen innan det spricker?
Och paniken som kommer av att inte kunna sova, den är verklig, den flyr inte för logiska ord, den spricker inte som trollen i solljuset.


Och du, ja du vet vem du är, är en av de finaste jag känner. Det är jag som inte orkar med mig själv, det är en situation som snärjt sig kring mig alltför många varv och jag hittar inte ut. Men ge inte upp på mig än, för din vänskap (hur mycket du än ogillar det ordet så är det det finaste jag vet) is to die for.

Nya insikter, ny chans, nya andetag

Jag inser att det var ett tag sen jag skrev. Men livet har kantats av ångesten ett tag igen. Den där ångesten som inte skriker utan molar långsamt bakom alla fasader man sätter upp. Den där ångesten som får magen att slå knut på sig själv och andetagen att raspa röda när lungorna slits mot revbenen. Den där när man inte dör, men inte riktigt lever ändå.

Men det kom ett besked och skyarna sjöng och universum skrattade ikapp med mig. Det blev lätt att leva igen, det finns en framtid och jag behöver inte tänka på tågen, på spåren, på fallen. Jag får uppleva fler vårar, det finns solljus igen. Och jag är glad, för den här gången ville jag fortsätta leva. Jag visste bara inte om jag hade orkat med mig själv om beskedet varit annorlunda.

Snart är jobbet slut, värmen har kommit åter och jag upptäcker och återupptäcker musik. Jag läser om femåringar som skjuts i huvudet på fisketur när poliserna siktar på trädklättrande ormar och missar, om barn som lämnas i 60-graders värme och dör för att mamman inte har råd med barnvakt. Jag inser hur lite det är som gör att livet håller fast vid en och hur lätt det kan brytas av. Och jag hoppas att jag kan göra något bra av den insikten.

And we will collect the moments one by one
I guess that's how the future's done