He thrusts his fists against the posts...

... and still insists he sees the ghosts.

Uppenbarligen är insikten jag nådde för tre veckor sedan inte fullständig.
Hur många gånger kan man köra huvudet i väggen innan det spricker?
Och paniken som kommer av att inte kunna sova, den är verklig, den flyr inte för logiska ord, den spricker inte som trollen i solljuset.


Och du, ja du vet vem du är, är en av de finaste jag känner. Det är jag som inte orkar med mig själv, det är en situation som snärjt sig kring mig alltför många varv och jag hittar inte ut. Men ge inte upp på mig än, för din vänskap (hur mycket du än ogillar det ordet så är det det finaste jag vet) is to die for.

Nya insikter, ny chans, nya andetag

Jag inser att det var ett tag sen jag skrev. Men livet har kantats av ångesten ett tag igen. Den där ångesten som inte skriker utan molar långsamt bakom alla fasader man sätter upp. Den där ångesten som får magen att slå knut på sig själv och andetagen att raspa röda när lungorna slits mot revbenen. Den där när man inte dör, men inte riktigt lever ändå.

Men det kom ett besked och skyarna sjöng och universum skrattade ikapp med mig. Det blev lätt att leva igen, det finns en framtid och jag behöver inte tänka på tågen, på spåren, på fallen. Jag får uppleva fler vårar, det finns solljus igen. Och jag är glad, för den här gången ville jag fortsätta leva. Jag visste bara inte om jag hade orkat med mig själv om beskedet varit annorlunda.

Snart är jobbet slut, värmen har kommit åter och jag upptäcker och återupptäcker musik. Jag läser om femåringar som skjuts i huvudet på fisketur när poliserna siktar på trädklättrande ormar och missar, om barn som lämnas i 60-graders värme och dör för att mamman inte har råd med barnvakt. Jag inser hur lite det är som gör att livet håller fast vid en och hur lätt det kan brytas av. Och jag hoppas att jag kan göra något bra av den insikten.

And we will collect the moments one by one
I guess that's how the future's done

Paradoxer när Air fyller luften

Jag skriver på slutet av det som kanske är en bok. Kan det kallas för bok om den inte blivit utgiven, inbunden eller i alla fall hophäftad och såld på pocketrean för 39,50? När den bara är tryckfärg på papper? Jag vågar inte riktigt kalla den för det eftersom jag har hört att gudarna straffar hybris och jag vill inte utsätta mig för deras vrede. Kanske förminskar jag mig själv när jag gör så, men jag vågar inte riskera någonting. Så jag skriver och kallar det ord på papper och hoppas att jag kan ge det ett nytt namn någon gång.

Ett program om El Nino på teve, fiskstim till toner av nåt känt popband, tankar om paradoxer som virvlar i huvudet. Torka på ena sidan jorden, översvämning på den andra. Saknad, men insikt om att saker inte ska återuppstå. Ensamhet, men en känsla av fulländning när jag inte talar med någon.

Snart kommer det kanske hända något. Snart kanske jag kommer ur ett vacuum som denna sommaren fört med sig. Snart kommer kanske händelser i mitt liv innefatta något annat än blodkaos (inte mitt blod numera) och jobb. Jag ser fram emot det. För jag vet att det kommer något bättre.

Like time, there's always time

On my mind
So pass me by, I'll be fine
Just give me time

Nytt under solen

Ny lägenhet, ny utsikt från fönstret, ny verklighet?
Samma sol utanför fönstret, samma möbler inomhus, men nya moln som flyter fram på himlen. Kan man skapa nytt av det gamla? Går minnen att radera eller i alla fall göra uthärdliga?

Jag tror det. Och jag vet att ord gör min tillvaro mer greppbar. Därför skriver jag; för att förstå min omvärld och mig själv. Kanske är mina ord bara viktiga för mig själv, kanske kan jag beröra någon annan, men oavsett vilket andas jag genom orden.

Och jag har insett att det är jag själv som är den viktigaste i min tillvaro. Det finns en vilja att hitta ljuset i varje ögonblick och en insikt om att solen finns kvar bakom molnen.






so that's how I learnt the lesson
that everyone is alone
and that your eyes must do some raining
if you're ever gonna grow
but when crying don't help
you can't compose yourself
it is best to compose a poem
an honset verse of longing
or a simple song of hope